PESAN

Så var det klart. Sverige fick sex poäng med sig från den här landslagssamlingen. Tre poäng mot Island i onsdags och i fredags spikade UEFA slutresultatet 3-0 mot Danmark. Mange sa till mig att Sverige aldrig har tappat en 3-0-ledning och jag antar att det gäller fortfarande. Vi var på väg att göra det mot Danmark, men matchen spelades aldrig klart och det blev 3-0. Vi hade dessutom kunnat vinna med tanke på straffen.

Jag var givetvis på Råsunda i onsdags, när Sverige på nationaldagen tog emot Island. Med 3-0 i paus kändes det lugnt. "Nu är det klart! Sverige har typ aldrig tappat en 3-0-ledning." utbrast jag mitt i klacken. Jag vet inte hur många som uppfattade mig så som det var menat. Efter paus fokuserade jag mindre på matchen och mer på klackarbetet. Rösten var trött redan efter 20 minuter, men med så bra stämning på Råsunda är det bara att ligga i. Riktigt bra stämning! Det är alltid trevligt när klacken börjar spontansjunga nationalsången mitt under matchen. Mange har spelat in matchen och jag hoppas att en DVD-skiva ligger och väntar på mig i posten när jag kommer hem från Gävle på onsdag kväll. Jag ska se hela matchen och bara fokusera på hur klacken agerar.

Det var grymt väder på nationaldagen. Mange kom som ni vet redan kvällen innan. Vi gick en runda utmed Mälaren och i Grimstaskogen (där det för övrigt brann igår) för att sedan åka in till Kungsträdgården. Där träffade vi Madde och Veronica som skulle käka lite innan de skulle se Spiderman 3. Madde yrade nåt om nån baguette hon hade ätit så hon orkade inte så mycket av den orientaliska rätt hon hade beställt. Då tog jag den i stället. Jag får passa på att tacka så här i efterhand. Det var en del aktiviteter i Kungsan och Peter Settman var konferencier och jag var tvungen att kasta ett öga på han som jag mer "känner" som Ronny och Tratten. Det fanns en "Fan corner" i närheten av Råsunda också. Där samlades många fans innan match. Man kunde köpa prylar, käka, lira boll, bli ansiktsmålad med mera. Jag tog en flagga på kinden. Det kan ni se på bilden nedan. På Danmarksmatchen den 8 september i höst funderar jag på något lite större. Kanske en flagga på båda kinderna :-)

I torsdags hade vi picknick med jobbet i Tantolunden. Folk droppade av förvånansvärt tidigt och redan efter två timmar hade nästan alla 30-40 (eller hur många vi nu var) gått. Jag åkte in till stan för att leta lite sommarkläder.

I fredags var vi ett gäng från jobbet som var ute och åt och sen via Mose backes uteservering sprang till bion på Söder för att se Ocean's Thirteen. Elvan gillade jag, tolvan tyckte jag var kass och den här var bra. Jag kan lätt rekommendera den. De flesta i vårt gäng var nöjda, men inte alla. Smaken är som baken - delad.

Apropå det(!) var jag med Henke på Söder igår och tog nån öl. Han flyttade till Stockholm igår så jag tänkte att han kunde vara värd en "Välkommen till Stockholm-öl". Värdet igår var ju precis lika fint som tidigare under veckan och det var skönt att sitta ute trots att det var ganska sen kväll. Det var skönt när det var lite svalare efter en stekhet dag. Vi hittade nån uteservering på Medborgarplatsen. Eller Medis som folk säger. Man kan väl säga att jag och Henke gav Södermalm ett helt nytt ansikte igår... (Internt skämt.)

Idag ska jag eventuellt till stan och träffa en eller två Maltakompisar som jag inte sett på ett halvår/ett år, för att sedan dra till Råsunda och kolla på AIK-Örebro med Mange E. Vi får se om han är lika hängiven AIK-supporter som jag var Sverige-tokig i onsdags.

Sola lugnt!


PS. Jag funderar ibland på att skippa bloggen, för man tappar lusten helt när jag inte fått en endaste kommentar på det senaste inlägget. Det vore kul om ni när ni läst ett inlägg bara kommenterade det på något sätt. Det är ju endast för återkopplingen som jag skriver allt det här. Så, återigen: Sola lugnt!

Jag i Fan corner med en flagga kletad på kinden. Vid ingången till Fan corner spelade de radioklipp från olika klassiska matcher. Bland annat straffläggningen mellan Sverige och Rumänien 1994. Man får rysningar!

Jag har suttit en stund nu och surfat runt bland olika klipp på Youtube från matchen i lördags. Ju längre tid det går från helgens äventyr, desto mer irriterad blir jag på fånen som sprang ut på planen just efter det röda kortet och tilldelningen av straffen. Under den ovissa väntan medan resultattavlan berättade att "dommeren øvervejer om kampen skal genoptages" hade man väl egentligen inte riktigt fattat vad som hade hänt. Allt hände i princip så långt bort från svenskklacken som möjligt. Jag såg att någon blev utvisad och sedan någon form av gruff. Att det var en dansk supporter förstod jag nog inte förrän han började gå tillbaka till läktaren. Men jag kan minnas fel. Jag kan ha uppfattad det även senare än så också. Känslan just då var att det här, efter en timme av olycka, kanske ändå skulle ordna upp sig. Sverige hade av någon anledning plötsligt fått en chans att gå från en underbar, redan klassisk Sverige-Danmark-match med en fantastisk seger! Kunde det vara sant? Nej, men det kunde ha varit om inte den drängfulle bumbibjörnsdansken pajat allt. Nu blev det ändå en klassisk match íhågkommen för allt annat än den underbara fotboll vi bjöds på.

När sedan väntan var över och svenskarna kom ut i överdragskläder och sprang mot oss i Sverigeklacken verkade de lite (men bara lite) för glada för att bara hylla klacken. Man hann ungefär tänka att "innebär detta att..." när det på resultattavlan kungjordes att matchen var slut och att Sverige hade tilldömts segern med 3-0. ("Kampen er slut. Danmark taberdømt 0-3"). Eftersom jag är så resultatinriktad blev jag helt överlycklig. Den fruktansvärda känsla jag hade haft redan sedan 3-1-målet förbyttes till något liknande den glädje jag kände vid de svenska målen. Vi hade klarat oss från danskarnas hemska upphämtning trots allt och skulle åka hem med tre poäng! Ungefär så kändes det och det kändes bra! I alla fall då.

Men som sagt, ju längre tid det går efter matchen, desto mer stör jag mig på hur matchen slutade. Jag känner mig bestulen. Och då menar jag inte bara på de tre eller fyra minuters spel som återstod av matchen. Han bestal mig på chansen att få uppleva en helt otrolig 4-3-seger. Tänk vilken avslutning på matchen att få se Ljungberg sula in straffen och få jubla och sjunga med en totalt överlycklig klack, som skapat sådan stämning i Köpenhamn hela dagen. Han bestal mig alltså också på ett värdigt slut på en helt fantastisk dag i den danska huvudstaden.

Det börjar bli dags att ta det hela från början. I lördags var jag i Köpenhamn för att se EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige. Sedan den dag lottningen av kvalgrupperna stod klar har jag haft siktet inställt på Köpenhamn och den 2 juni 2007. Jag lyckades få tag på två av de hett eftertraktade biljetterna i svenskklacken. Jag åkte med Mange. Det är också vi som ska åka till själva EM-mästerskapet så småningom - om Sverige kvalificerar sig och om vi får biljetter dit.

Vi åkte dit vid 14-tiden. Det var ganska mulet, det kom någon regnskur, för att sedan sola upp lagom till matchstart. Redan på stationen i Lund började man se gula tröjor. På tåget var de ännu fler. Några hade gjort förstaklassdelen till sin egen svensksektion då de hade hängt upp en stor svensk flagga som ett dörrskynke och stod likt dörrvakter och välkomnade in alla Sverigesupportrar. Första gången jag såg svenska och danska supportrar mötas var på tunnelbanan från Örestad till Kongens Nytorv. Stämningen var hela tiden mycket god mellan röd- och gul-klädda. Jag snackade med en del, det skämtades, önskades lycka till och så vidare. Precis som det ska vara inför en match mellan Sverige och Danmark.

Kongens Nytorv var den stora samlingsplatsen för de svenska fansen. Det var förutbestämt. Det var många svenskar i rörelse. Frågan är när Köpenhamn senast var så blågult som denna dag. Överallt gula tröjor. Vi gick runt lite för att sedan stanna på Kongens Nytorv och invänta marschen till Parken (som arenan heter) klockan 18. Det var också förutbestämt. Det var många, många svenskar på torget, men inte packat, och därför blev jag förvånad när det var sååå många svenskar som deltog i denna marsch. Poliserkorterade gick vi mitt på stora gator där trafiken snällt fick vänta till vi hade gått förbi. Och det tog ett tag. Marschen tog nog en halvtimme ungefär. Jag kunde se var tåget började genom att man såg en polisbil med blinkande ljus långt framme. När jag sedan mitt under marschen tittade bakåt kunde jag inte se slutet på ledet. Och då var vi ändå ute på en många hundra meter lång raksträcka. Och ledet var säkert 15 meter brett. Så otroligt många svenskar! Och vi var inte tysta heller direkt. Det sjöngs "In med bollen i mål", nationalsången, "Vi är svenska fans allihopa" med mera. Man såg inte många danska för tillfället, mer än de som stannat längs gatorna för att beskåda vårt framtåg. Och de bara log. En av mina favoritramsor var när jag hörde några sjunga: "Var är danskarna? Var är danskarna? Var är danskarna? Hemma käkar pölse!" Bara marschen gör denna dag i Köpenhamn väldigt minnesvärd.

Väl på arenan trappades stämningen upp efterhand. Det var totalt fullsatt. Ena kortsidan var helt gul med några få röda inslag och resten av Parken helt röd med små gula inslag här och där. Danskarnas allsång till "Vi er røde, vi er hvide, vi står sammen, side om side" är bland det mäktigaste jag hört.

Matchen började oerhört bra. Sverige hade 3-0 efter 25 minuter. Det är svårt att förklara, men jag lever mig in i landslaget så mycket att jag ger allt på läktaren! Hemma i TV-soffan är jag ganska lugn och mest ropar "Ja!!" när det blir mål (förutom när det är mästerskap, då skriker jag lite mer), men på läktaren ger jag som sagt allt! Lyckan vid målen var total och eftersom tre mål betydde tre totala urladdningar av glädje var jag helt slut efter de målen. Därför blev jag kanske än mer "sårbar" när danskarna gjorde 3-1 så snabbt. Jag är alltså så resultatinriktad att jag efter 3-0 inte kan njuta av matchen, utan mest längtar till då det är så nära slutet att jag vet att vi inte kan förlora. Därför blev resten av matchen en plåga. Jag var supernervös och mådde bara sämre och sämre ju närmre danskarna kom oss. Efter kvitteringen kände jag mig helt nerslagen. Det kan förklara lite varför jag blev så väldigt glad när Sverige tilldömdes segern.

Incidenten i slutet har jag ältat tillräckligt, men jag vill passa på att säga att jag är glad att den svenska klacken skötte sig så exemplariskt. Inget bråk, god stämning. Och där ser jag en stor skillnad i Sverigeklacken jämfört med klackar i Allsvenskan jag hört. Där går många ramsor ut på att hata motståndaren, medan våra ramsor är mer "Vi älskar Sverige", "Sverige, Sverige", "Vi är svenska fans allihopa" med mera. Den "fräckaste" ramsan var i princip "Jon Dahl har ett dubbelnamn". (På flytande danska.) Lite kul var också att svenskklacken efter att segern tilldömts oss och efter att ett par danska busar till sprungit runt inne på planen spontant i kör sjöng: "Vi er røde, vi er hvide, vi står sammen, side om side". Lite mobbing kanske. Men kul!

Efter matchen var stämningen inte alls hätsk. Den var ganska dämpad både hos danskar och svenskar. Vi firade inte direkt segern, utan alla tyckte nog mest att det var trist att det slutade så illa att matchen var tvungen att brytas. Ett kraftigt nederlag för fotbollen och för oss. En del danskar sa rakt ut att de skämdes och inte var stolta över att vara danskar denna kväll.

Det börjar bli dags att avsluta dagens blogginlägg. Mange är på väg hit för morgondagens drabbning mot Island och är här om bara ett par minuter. Sammanfattningen blir dock samma som rubriken: "Blandade känslor". Allt från väldigt lyckliga ögonblick med stor glädje, till ångest och depression för att avslutas i en sorts tomhet. Sammantaget är dock minnena från dagen absolut positiva och det var förbannat kul att vara där!

Kommentarer och övrig uppdatering får nog vänta till nästa meddelande. Det är skitkul att ni kommenterar, så fortsätt med det. Nu ska det bli skönt att gå och lägga sig efter en heldag ute i fält och en promenad ner till Mälaren för att avnjuta honungs-Fias pastasallad.

Godnatt!


PS. Tilläggas bör dock att UEFA ännu inte har fattat beslut om huruvida domarens beslut att tilldöma Sverige segern ska stå fast eller inte.

Jag och Mange - glada efter att Sverige har tilldömts segern.



Marschen från Kongens Nytorv till Parken, innan vi kom ut på de stora gatorna. Här sjunger vi nog "In med bollen i mål".


Den här gången tycker till och med jag att det är okej med djur i kläder:
Häststatyn på Kongens Nytorv i blått och gult!