PESAN

Så här i pausen i veckans Wallanderfilm passar jag på att författa ytterligare ett inlägg i min blogg. Det har gått nästan en vecka sedan förra inlägget och givetvis har det hänt en hel del saker. Jag har varit i Gävle, erfarit hur det är att baka i en gasspisugn, fått erfara känslan Tre kronor hade efter Finland-vändningen (kvartsfinalen i hockey-VM 2003, från 1-5 till 6-5) och sett nya delar av Stockholm. Det har även hänt andra grejer som jag väljer att inte gå ut med än.

Senast handlade det en del om lerduveskytte. De flesta av oss var lite småömma över högeraxeln och man kunde ana små söta blåmärken efter hagelgevärets rekyl, men när jag nu återigen klämmer lite på mig själv märker jag att det är helt borta. Däremot har jag fortfarande ont under foten efter diverse aktiviteter i Gävle.

Jobbet flyter på bra. Jag har mer och mer börjat att känna att jag har en hel del att göra. Delvis beror det givetvis fortfarande på att jag inte är så snabb på det jag gör, men också på att jag helt enkelt har fått mer och mer att göra. Sakägarna ringer och vill få saker gjorda och jag känner hur tiden rinner på utav bara helsike. Kan inte fatta att det snart är maj, och får efterhand större och större förståelse för folk som har fastnat på sitt jobb i alltför många år. Jag trivs bättre och bättre för varje dag och just nu känner jag till exempel att det ska bli kul att träffa alla kollegor igen i morgon.

När jag skriver så kan ni verkligen förstå att det ska bli riktigt kul att åka ner till Lund om två veckor och träffa mina favoritkompisar "från förr". På fredagen väntar examenshögtid och på lördagen samlas 5-10 st hemma hos Julia. Det blir godis det!

Wallanderpausen närmar sig sitt slut och jag får skynda på med att berätta om mina dagar i en av Norrlands sydligaste städer. Jag kom dit på tisdagskvällen vid 22-tiden. I hotellbaren satt David och Mange och firade AIK-segern borta mot IFK Göteborg. Det var Magnus som helt klart var gladast, David sympatifirade mest. Jag anslöt i sympatifirandet och beställde en 48-kronorsöl på typ 2 deciliter. Jag kan inte minnas att jag bad om en "liten stark", men det var vad jag fick. Lika bra att låtsas att man är AIK:are, tänkte jag, eftersom jag ska stå mitt i AIK-klacken på derbyt på tisdag. Över 25 000 biljetter är redan sålda. Det bådar gott inför mitt livs första Stockholmsderby på plats. På norra stå.

På onsdagen väntade bollspel på kvällen. Det blev fotboll och det är skitkul. Samma sak gällde på torsdagen. Då var vi tyvärr bara fem lirare, så sista halvtimmen fick jag och Niklas spela i ett lag med tre. Dittills hade samtliga matcher vunnits av tre-laget, så ganska överraskande vann vi första matchen. De tre krävde revansch, så jag och Niklas fick kämpa vidare. Nu var vi riktigt trötta, men tog hem det till slut ändå. Då ville de spela en till... Matcherna gick till 5. Med mig och Niklas på knäna gick de upp till 4-1. Men som en blixt från klar himmel - en blixt som gav oss all den energi den innehåller - reste vi oss på nio och kammade hem matchen med 5-4! Och som vi själva kommenterade det efteråt: "It's TOO easy!!" Dagen efter kunde jag knappt gå. Jag kallar det "uppsliten fotsula".

Som om detta (fotbollen) inte var för dagen nog väntade en utekväll i snålblåsten. Efter middag på Mingel, en fantastisk pärondrink på Helt enkelt (där även Curre Lundmark sörplade godsaker) hamnade vi som alltid på Heart Break. Trevligt gäng och god stämning innebar att förutsättningarna för en härlig natt var ultimata. Tyvärr förstörde herr DJ kvällen. Han var helt värdelös. Spelade pumpande disco-versioner av allt så att man knappt hörde vad det var och än mindre kände för att dansa till det. Så jag och Mange gick hem nästan i ren protest. Via korvkiosken (där gubben frågade om jag ville ha dill på moset...) bar det sedan hem till hotellet. Nämnas bör också tjejen som stod vid mojjen och glufsade i sig en hamburgare. Hon fick mig att stå i en konstig ställning med armen när jag beställde samtidigt som jag blixtsnabbt prickade in hennes småländska dialekt. Fråga Mange hur nöjd jag var med det...

Fredagen som följde var en ganska sömning historia.

Wallanderfilmen är slut och jag ska avrunda detta inlägg. Filmen var inte lika bra som Innan frosten förra veckan, men ändå okej. Det är kul att de rör sig nära mina hemmamiljöer. Rättsmedicinska i Lund och sandstranden mot Östersjön känns hemma. Inte just rättsmedicinska och stranden på exakt det stället, men... ja, ni fattar. Lund vet jag ju vad det är osv. Öhh, nytt stycke.

En intressant och något skrattretande iakttagelse som jag gjort under de här två filmerna har med dialekter att göra. De rör sig i Skåne och visst förekommer en del skånska, men varje skåning framställs som helt bortkommen och med typ 50 i IQ. Samtliga på polishuset och andra nyckelpersoner som hjälper utredningen framåt - det vill säga de viktiga och smarta personerna - pratar allt annat än skånska. Särskilt en gubbe idag var helt störd. Mitt under ett polisförhör frågar han på ren sepe-skånska: "Kan jag få en läsk? ... Med sugrör?"

Slangen: Vettifan vad han hette. Tror det var nåt med Hansen i efternamn.

Hanna: Det är svårt att ana den, men det går. Du kan få se originalbilden om du vill. Stockholm blodbad var väl så där kul... Jag har haft bättre skämt :-) Lycka till med glasögonhittandet! Ser fram emot att se dig i dem i sommar. Eller kanske redan 4 maj..?

Det är dags att gå och lägga sig! Det blir en skön inledning på veckan med möte hela förmiddagen i morgon, ett så kallat APT. Arbetsplatsträff alltså.

Eller som Lasse säger:
"Min ungdom kommer aldrig igen, jag har så mycket förstånd att förlora än, så jag lovar dig inget min käraste vän. Det är ett kort liv." Jag vet inte varför jag valde att stoppa in ett citat här. Kanske för att det var precis vad jag lyssnade på när jag skulle avsluta inlägget.